Ur min bok "Ett nytt liv"

Madeleines berättelse - En jättelång sommar.

Min barndom i Holafors minns jag som en jättelång sommar. Jag tycker det var sommar jämt. Visst, en och annan vinter dök upp emellanåt, men dom finns inte lika starka kvar i minnet.

-Jag minns när mamma packade fikaväskan, när vi skulle till Solgläntan för att bada. Ibland gick vi genom skogen, ibland åkte vi bil med pappa. Bilrutorna öppna och oss barn hängande ut genom fönstren för att dra löv av björkarna. Vi höll alltid tummarna för att just våran plats på den lilla stranden skulle vara ledig. När vi kom fram fick vi varsin läsk, Trocadero, den sprang vi med till kallbäcken och la på kylning. När vi blev trötta på att bada, smygkikade vi på dom äldre barnen som fick vara på klipporna. Där var det strängt förbjudet att vara för oss mindre barn. Oh, vad vi längtade efter att få bli stora.

 Som barn var vi på sommaren, alltid ute från morron till kväll. Vi sprang ofta från gård till gård. När jag tänker efter så fanns det något speciellt i varje gård som jag var lite rädd för!

- Vi gick ofta till Axel, som bodde ensam i en liten stuga. Det var så spännande att närma sig hans hus. Vi var jätterädda när vi knackade på. Men han var snäll, bjöd oss alltid på vaniljpraliner. Kan tänka mig att vi gick dit när vi var godissugna.

- När vi hälsade på hos Erika, gick vi alltid genom köket. Där satt hennes mormor i rullstol. Hon var sjuk, kunde inte prata, hade bara olika läten. Hon skrev små stödord på lappar. Vi neg, tittade, läste och sprang snabbt förbi.

- När min storebror Jonnie och jag hälsade på hos Svenssons möttes vi av Arvo, en stor skällande schäfer. Jonnie puttade alltid in mig först.
I köket satt ofta ”gubbarna” och fikade. Nicke, en av dom kunde rätt som det var börja skrika och jaga oss in i en garderob. Han tyckte nog det var jätteskoj. Jag minns ännu skräckkänslan av att sitta instängd. Hjärtat slog och tårarna rann.

-På samma gård fanns två stora hingstar. Vi fick absolut inte gå in till dom i stallet. Men vi smög in ibland. Tävlade om vem som vågade stå längst kvar bakom den hingst som stod i spiltan. Vi var nog mer rädda för att bli upptäckta av Maj och Gustaf, än för den hetlevrade hingsten.

- Jag älskade att plocka blommor när jag var liten. Jag och min kompis Annica ritade teckningar och plockade blommor till tant Stina och farbror August, säkert flera gånger  varje dag. Tant Stina låg i en vacker väggsäng med draperi. Hon hade två långa silvergrå hårflätor.
Det var så spännande när August, lite sur och irriterad drog bort draperierna, få se henne där hon låg. Hon bara grät och sa ”stinta, stinta”. Vi neg , lämnade blommorna, tittade storögt. Spända över att få se tant Stina.  Rädda för arge August.

-På andra sidan byn bodde Ilona. Egentligen var hon Jonnies kompis, men han var så  snäll, jag fick alltid följa med dit. På så sätt blev det ju att alla tre lekte med varandra. Hennes mormor bakade så god kubb. Hade alltid underbar svartvinbärssaft att bjuda på. Hemma hos Ilona var det tyst och stilla. Jag minns att jag tyckte att deras köksklocka tickade så högt.

-Min bästa kompis Annica, var ofta hos sin Mormor som bodde granne med oss. Annica kom ifrån Sollefteå och bodde i lägenhet. Jag minns jag undrade hur det kunde kännas att bo så. Tänkte att när jag blir stor, så ska jag bo i lägenhet, och ha en Saab99:a för den luktade så gott. Annica hade en sån. Det bästa hon visste var att vara hos oss i vårat”stora” hus. Bo på landet med en massa djur. Vi två hade alltid så roligt. Tyvärr hade hon hösnuva, vilket vi blev påminda om varje gång vi fick åka hölass, och närvi fick sitta och fika i höet. Hon blev jättesjuk, fick ligga till sängs. Men mysigt var det. Den lilla stund det varade.

-När riksväg 90 byggdes minns jag hur mamma, pappa och vi barn gjorde cykelutflykter till en stor parkeringsficka. Där kunde vi rita och hoppa hage, leka och cykla runt på den fina nya asfalten. Vi kallade vägen för ”nyvägen”.

-Jonnie och jag och några andra barn byggde en koja i skogen vid ”gamvägen”. Det var alltid så varmt  därinne och det luktade så gott. Därifrån kunde vi ligga och titta på all trafik. Det fanns en jättestor sten i närheten. Den kröp vi upp på vid midsommar helgen. Där låg vi och spejade på alla raggare som åkte förbi. Vi kunde se ända till farfars kiosk, där raggarna stannade för att handla.

En sommar fick Karin, en tjej i byn en häst. Den sommaren blev jag förälskad i hästar. Jag, min lillasyster Jessica och Annica var där jämt. Sommaren därpå fick jag en present av mamma och pappa… Jag fick Bombi-Bitt. Den finaste hästen i världen!

Pappa byggde om vedboden till ett jättefint litet stall. En box, sadel och tränshängare, stallkista och allt som hör till fanns där. Från den här tiden har jag så många fina och roliga minnen, så det skulle kunna bli en hel bok.
Tarantello , den andra hästen som jag fick, efter några år, red jag in själv.
Jag minns pappa solbränd, svettandes bygga ett större stall hemma på gården. Vi hade nu tre hästar i stallet. Som barn var allt bara roligt. Åren fylldes av underbara minnen. Långritter med fika, hopptävlingar, ridläger, lektionsridningar, åtskilliga timmar i stallet. Nu som vuxen förstår jag,vilket otroligt jobb pappa och mamma lade ner på mockning, höhämtning, spånhämtning även vid -25 grader och dom fick hacka stelfrusen spån i säckarna. Ekonomiskt, på försäkringar hovslagar och veterinärkostnader m. m. Vi brukade ”busrida” förbi hingstarna borta i byn. Dom blev som tokiga i hagen. Vi tyckte det var jättespännande att pinna på med våra små ponnyhästar förbi där.

Vad skulle vi ha gjort om hingstarna hoppat över hagen och kommit galopperande mot oss? Tant Maj ringde alltid hem och skvallrade. Vi lovade varje gång, att aldrig rida där mer. Men det var ju så spännande!!
Dom finaste minnen jag har är nog när jagvar alldeles ensam i stallet. Kröp ner i boxen hos hästarna och kände den varma mulen mot kinden.” Bombi och Tello” har nog fått höra hemligheter av både det ena och det andra.
På vintern red vi på brorsans skoterspår. Perfekta ridsvägar tyckte vi. Det tyckte inte han och hans kompisar. Jag tror inte Jonnie än i dag gillar hästar. Jag minns alla underbara julaftonsritter. När vi utklädda som tomtar red genom byn och sjöng julsånger på gårdarna .Bombi drog en släde, med små paket och julkort, som vi delade ut. Kan än idag höra Bombis bjällerkrans och ljudet av släden mot snön.

-Lukter är något jag minns starkt från min barndom. Lukten från mamma när jag kröp upp i hennes knä, lukten från pappa när jag kröp upp bredvid honom i soffan. Lukten hos farmor och farfar, när jag sprang in till dom och fick ”sörpa”. Det var kaffe med söndersmulad bulle och massor av socker.
Därinne luktade det trygghet, dom var alltid hemma. När jag var ledsen, glad, arg eller småsugen på något sprang jag in till farfars. Farfar satt där i sin rullstol med sina stora händer, som jag höll en stund medan hans tårar rann nedför hans kind. Farmor hade små söta parfymflaskor på toaletten som jag tyckte luktade så gott.

Jag mins lukten av nybakta bullar när jag kom hem från skolan. Jag hade för det mesta kompisar som ville följa med mig hem från skolan. Det var populärt att ha en mamma som var hemma. Dom flesta hade en nyckel runt halsen. Föräldrarna jobbade. Lukten och värmen som slog emot mig när jag öppnade stalldörren på morgonen, den går inte att beskriva. Den var underbar. Bombi gnäggade tyst och talade om att han var hungrig. Jag minns lukten när jag vaknade på somrarna med fönstret öppet och häggen utanför blommade och fåglarna kvittrade.

Jag minns lukten av Pass. Vår fina lapphund som aldrig lämnade gården. Han låg under bron  i en grop av mull. Jag tycker fortfarande om lukten av mull och jord. Jag minns lukten av nyfödda lamm hos Ingelssons som Jessica och jag fick flaskmata. Den enda lukt som jag inte tyckte om, var när mamma kokade getmese i köket. Det var fruktansvärt.

Som jag sagt tidigare har jag mindre minnen från vintrarna. Men visst hade dom sin charm också. Som när det var -30 grader och mamma och jag tog sparken och sparkade ut på skaren i månskenet. Pappa var en hejare på att hitta på en massa saker. Han kopplade bl.a. ihop pulkorna och så fick vi tolka efter skotern. Han drog iväg oss på långa krokiga turer i skogen. Ibland tolkade vi med skidor. Jessica skulle alltid vara sist på repet. Hon flög som en liten vante därbak. När vi frös om händerna, tog pappa av sig sina vantar och värmde oss. Han hade alltid så varma händer. Mamma väntade som alltid, hemma med nybakat bröd och varm choklad. Hon fixade jämt varma torra kläder till oss när vi frusna klampade in. Jag minns alla julaftnar med mormor och morfar, farmor och farfar. Massor med mat.

Julmust, julgodis och den långa, långa väntan på tomten. Tomten ja, det var samma tomte år efter år. Glömmer aldrig när farmor avslöjade vem det var. Jag var väl runt 10 år, vi satt och åt julmiddag och farmor sa: ”Visst är det n´Arvid som tomtar i år också?” Besvikelsen över att få veta vem det va. Det kunde inte vara sant? Våran fina tomte. Kunde det vara Arvid? En gammal gubbe från byn som jag inte tyckte om. Ja, ja, någon gång skulle jag väl ändå fått veta. Känslan var i alla fall härlig när jag fått öppnat alla paket, och gick upp på mitt rum med alla julklapparna.
Jessica och jag fick alltid nya likadana nattlinnen som åkte på direkt på kvällen. Vi avslutade alltid julaftonsnatten med att fika inne hos farfar och farmor. Stora kakfat med massor av olika sorters kakor. Och en trocadero.

-När man minns sin barndom som ett enda långt och roligt sommarlov, som luktar gott. Då har man väl haft en underbar barndom. Eller hur?
En sån hade jag, tack vare er mamma och pappa. Ni ska veta att jag bär den med närmast mitt hjärta vart jag än går och gör här i livet.
Jag älskar Er !!