Ur min bok "Ett nytt liv"

Jonnies berättelse - Att växa upp i Holafors.

Knastret under bilarnas framfart förbi min barndomsgård är det första minnet som dyker upp när jag börjar mitt lite tveksamma sökande efter minnesbilder från en gård i Holafors.

Jag hör det djupt snörvlande, förberedandet av en spottloska i marken som bara kan åstadkommas av någon som skördat med häst i USA. Axel var hans namn och lite spännande mystisk var han allt. Han var en av de många äldre män, de flesta utan kvinnor, tror jag.

Mopedburna längst grusvägen, besökandes mina farföräldras kiosk för en pratstund, snus och tidningen. Under kioskbrons glesa bräder kunde det ligga skimrande nytappade mynt eller de som undgått mina sökande blickar och färgats grå med tiden. Men alla lika värdefulla ändå. Puckstång, jordgubbssmak med det skimrande papperet omsorgsfullt nedviket längs sidorna in och ur min mun, sittande i knäet på min Farfar. Varsamt torkade han mig runt munnen. Mamma packade mariekex, saft och handdukar i badkorgen.

Solgläntan väntade med sitt svalkande vatten och farligt strömmande djuphål. Barr under fötterna sand mellan tårna och en uppförsbacke på hemväg utan slut. Kaffe, mjölk, socker och en vetebulle i en förening som till en viss del förklarar meningen med själva livet. Då och då skrapar teskeden i botten av kaffekoppen då min farmor rör om i "sörpan". Sockerkornen glänser likt en njutningens rubiner och det vattnas i min mun. Farmor ler mot mig.

Farfars långa fingrar vilar mot hans läppar, när han tyst ligger bunden av sina obrukbara ben i sin säng. Han gråter ofta. Grinar illa, förbannar sitt öde. Han skapade ostsmörgåsar åt mig med en noggrannhet som på ett bokbinderi. Skiva för skiva, tätt intill varandra på mjukt tunnbröd. Edamerost.

Jag minns en snöig hatt och en stor droppande näsa. Ett storblommigt kakfat hos min farmor. Små, små öronförsedda kaffekoppar, det vankas kalas. Det vankas fest. Farbror Hjalmar dyker upp på sin röda och vita moped i en allt för trång men välknäppt kavaj.

Jag minns att jag tyckte han pratade, ja uttryckte sig så roligt, smackade liksom mellan orden. Ibland bröts tystnaden av Hugos vidunder, en röd vägskrapa som stod för vägunderhållet, med en kolsvart avgaskaskad efter sig. Jag följde brölandet länge och såg avgaserna över trädtopparna när han skrapade sig genom byn.

Min pappas stora men flinka fingrar ordnar en liten knut så att mina leksaksbilar kan "bokaseras" längs en lika nyhyvlad jordhögsväg. Min pappa stod för de tokiga ideérna, en enpetare, en hög cykel med hjälpmotor och en rundbana på åkern! Allt gick bra så länge jag hade fart och inte behövde kliva av.

Bobåkning på vintern, fastknuten bakom bilen, på väg upp genom berget. En njutningsfull färd fylld av glädje i de tjocka avgasdimmorna från en Volvo 142. En ny gul spakväxlad tomahawk cykel med ryggstöd. Inköpt från Bror Erikssons sportaffär i Näsåker. Förmodligen satt pappa på bron, med en kopp kaffe och kände den förnöjsamhet bara en far kan känna, när man kan förverkliga något till sina barn. Att sitta på "bron" som ledde in i huset minns jag som något speciellt. Där avhandlades saker ur de vuxnas perspektiv, där inväntade man åskans crescendo och den tid det tog mellan blixt och muller. Där umgicks man medan vädret var varmt. Där stod de tomma kaffekopparna kvar. Där fimpades glödande cigaretter. Där kunde man sitta och titta på sin cykel.

Min mamma i klänning, lockigt mörkt hår, mjuka händer varsamma ord. Tid för kärlek. Plats för kärlek Att växa upp på en generationsgård i en liten by var trygghet. Sommaren var varm och livet var levande. Min mamma var närvarande, fanns alltid. Och så byn med alla dess forna innevånare: Verner, Stina, Helge Signe Artur, Vega, Botte, Arvid Nicke, Hugo, Alfred, Johannes, Einar, Boel, Henrik, Yngve, Irma, Bertil, Evy, Gustaf, Maj, Anders, Linda, Sixten, Hildur, Axel, Paul, Eivor, Hjalmar.... Jag kan minnas dem alla. Precis som jag såg dem då..

Jonnie - född 1963.