Ur min bok "Ett nytt liv"

Jessicas berättelse Alltid först alltid med

Min uppväxt i Holafors tror jag har gett mig tankar och värderingar som jag idag känner mig stolt över. Jag är glad att jag har fått växa upp på landet med naturen utanför dörren och friheten att komma och gå som man vill vid tidig ålder. Farmor och farfar på samma gård som alltid fanns till hands och en mamma och pappa som alltid, och då menar jag alltid ställt upp, och vi har aldrig behövt sakna något.

Mina minnen och tankar tar mig till hästarna och ridskolan. Det började med en gunghäst inslagen i ett paket som var nästan lika högt som mig själv som jag fick av mamma och pappa en julafton, och sedan fortsätter det. Käpphästar, cyklar utklädda till hästar, trädgrenar som gick att gränsla, fantasin hade inga gränser. Men så en dag stod där en riktig häst, Bombi-bitt. Han blev ett med hela familjen, vår egen söta lilla tjuriga ponny som mamma och pappa tappert försökte få kontroll på. Det var inte det lättaste, han hade en egen vilja och den följde han. Men jag tror att vi lyckades till slut.

När ridskolan drog igång i byn så blev det full fart, det var allt ifrån ridläger och hopptävlingar till snitseljakter och rävsvansjakter. Då levde jag ett liv i ständig rörelse. Jag kommer aldrig ihåg att jag hade några läxor faktiskt. Undra om jag struntade i dom??

Jag var ju alltid ute i vårat eget stall eller borta på ridskolan. På utvalda veckor så hade olika familjer ansvar för stallskötseln på ridskolan. Jag kommer särskilt ihåg våra veckor vintertid, när vi varje kväll, prick kl 19.00, skulle natta hästarna i stallet genom att utfordra och släcka ner. Jag får en hisnade magkänsla när jag tänker på våra promenader till stallet i vintermörkret. Det fanns inga gatlysen, det enda som lyste upp vägen var på sin höjd månen och stjärnorna. När vi vandrade där tillsamman, jag, Madde, mamma och pappa med snön knarrande under fötterna. Och när vi kom fram och klev in i stallet, frusna, så möttes vi av hästarnas stallvärme, smågnäggande och sparkande på stallboxen, ivriga att få sitt foder. Det var bara så himla härligt. Det fanns en vedspis i stallet som vi gjorde upp eld i, värmde vatten, och fick upp lite extra värme vintertid.

Tänk att det reds varje dag. Ibland undrar jag var intresset tog vägen. Jag har inte ridit på 18 år. På somrarna red vi ofta och badade med hästarna nere i Solgläntan, då red vi barbacka och hästarna simmade förnöjsamt i sommarvärmen. På vintrarna så till och med tolkade vi efter hästarna med skidor. Vi red Julaftonsritter varje julaftonsmorgon utklädda till tomtar och delade ut julkort i varje hus. Våran Bombi hade en vacker bjällra som ljöd genom byn där vi kom. Sen blev det havretårta till hästarna på julaftons kvällen.

Holafors är väldigt mycket farmor också. Hon var för mig en väldigt speciell person, men jag tror inte att jag insåg det förrän jag blev äldre. Hon var alltid skojfrisk –Kan du vissla Johanna, javisst kan jag det…… Den sången sjöng hon ofta när jag kom in till henne, så visslade hon trudelutten och snurrade runt och klappade händerna. Sen fnittrade hon som en liten jänta. Man kunde alltid gå in till farmor, jag tror aldrig jag har känt mig ovälkommen, fast jag kunde gå in många gånger per dag. Hon var alltid lika glad och hade alltid, om det så var fem gånger per dag jag gick in, så hade hon alltid något att säga eller sjunga eller skratta åt. Jag var alltid glad när jag gick därifrån.

Allt detta och mycket mycket mer, som jag inte tagit upp, detta är bara en liten bråkdel. Har jag mina föräldrar att tacka för. Dom är grunden till det jag har fått uppleva och dom är grunden till att det har gått bra för mig i livet. Dom är grunden till mina underbara barn och min framtid och jag älskar er.

Kram Kecken.
Jessica född 1971