Förord

Till min Mor julen 1993. Den här berättelsen handlar om: Hur jag upplevde läkardiagnosen / Diabetes typ 1, tiden på sjukhuset och tankarna som passerade i min hjärna. Jag har skrivit ner det virrvarr som min hjärna just då bestod av, efter det chockartade beskedet om att jag hade drabbats av en livslång sjukdom. Minnesbilder skrivs i kursiverad stil.

Det var på Åland det blev fel.

Av Jonnie Häggkvist

Drack, pissade och åt sötsaker. En kväll kom reseledaren upp tidigt på kvällen till mitt rum och undrade varför jag drog mig undan så tidigt.

-Jag är trött, alldeles för jävligt trött, svarade jag.

Sitter i ett knä. I min mun rumlar en söndersmält Plopp omkring. Jag tittar upp mot min Farfars mörka ögon, ur hans mun luktar det snus och läkerol vit läkerol. Bredvid honom sitter Farmor. Farmors händer är inte så vackra, knotiga lite sneda men ändå tycker jag om dom och jag har känt att farmors händer tycker om mig.

Ålandsguiden pratar ombord på bussen, men det enda jag tänker på är något att dricka. Min törst beror säkert på antibiotikan tänker jag tyst. Hon som jag är ledsagare åt på resan söker min blick som en bekräftelse att vi ska kliva ur. Jag nickar, men visar med tecken att jag kommer snart. Söker febrilt efter mynt som jag kan stoppa i bussens dryckesautomat. Hittar inga mynt så jag rycker resolut upp locket och häller i mig en Trocadero. Men min törst släcks bara för några minuter.

På ”min” gård är det grus och gräs. När det är soligt, är det väldigt soligt och när åska går ,så går den väldigt ordentligt ,tycker jag. Det tycker min farmor också när hon gömmer sitt ansikte i sina händer. Min pappa försöker lära mig att räta på axlarna och hålla in magen. Det går ju bra medan han tittar på, sen är det kört. Jag cyklar med låtsas kompisen Lasse istället. När pappa kommer hem från jobbet har han svarta ringar runt ögonen. Han har underredsbehandlat bilar igen.

Jag kliver nu upp tre till fyra gånger per natt för att pissa. I min mun smakar det som om jag druckit piss. Något är fel, väldigt fel. När jag kommer hem till Junsele vill jag bara sova. Efter ett par dagar söker jag läkarhjälp. Lämnar urinprov och blodprov som visar att jag har ett sockervärde i blodet på 25mmol/l. Sen är det tomt i min hjärna. Birgitta skjutsar mig till sjukhuset. När jag i bilen lämnar vår gård, ser jag i ögonvrån mina barn, Far och Mor. Det känns som sista gången jag ser dom med mina friska ögon. Hädanefter kommer det att bli med ”alltid redo ögon”.

Det är vinter -5gr i luften. Jag ska åka till Söderfors och handla. För besväret har jag löfte om att få köpa något gott, som gör det ännu svårare att hålla in magen. Britt hon som äger affären, hälsar på mig med sin pipiga röst. Hon läser på lappen och plockar allt eftersom i varorna. Allra sist är det dags. ”Ha du na gamchips”? Hon plockar bland påsarna, och får till sist napp.

På sjukhuset får jag omgående min första injektion insulin i låret av en stressad sköterska. Blodsockerprov tas kontinuerligt dygnet runt. Jag börjar fåfängt, inser jag sedan, att bokföra blodproven. För att kunna berätta senare hur många det blev. Efter 30st slutar jag med det. Vidden av det hela inser jag först senare, sjuk är man bara så länge man är på sjukhus. Dag och natt vävs samman. Jag gråter en hel del. När mina barn kommer för att hälsa på blir verkligheten väldigt påtaglig igen. Plötsligt gör det ont!.

Har följt med pappa på Shell. Viola tycker att jag har blivit tjockare. Singvall hälsar och skojar och ser ut som vanligt. Dvs. rak i ryggen, stramt marscherande bland viktiga göromål. Pappa han käftas med grabbarna. Ser min skolfröken och hennes man. Helst vill jag inte hälsa, men gör det ändå. Hon heter Kerstin, ser ofta sammanbiten ut med håret hårt knutet i nacken. Hon luktar blyerts och svettiga barn. Hon gillar rutiga kjolar och att vi svarar snabbt och rätt i skolan. Är man stammare och heter Jocke är man chanslös. Det förstår jag men inte hon.

Läser på sjukhuset böcker i rasande takt. Tredje dagen kommer en rultig sköterska in för att hjälpa mig med min första egna injektion. Hennes psykologiska upplägg inför uppgiften är illa genomtänkt. Jag börjar gå upp och ner för trapporna på sjukhuset för att förstå sambandet mellan glukos och insulin. Mår allt bättre eftersom svängningarna stabiliseras och en liten, liten insikt infinner sig.

Att vara den som stoppar upp den kommenderande redskapsvagnen i Ådalslidens gymnastikhall är inte roligt. Det vet jag. Eller vara den som ingen vill ha på sitt lag. Eller vara den som inte ser snoppen, när man pinkar. Då var det bra att ha Hjördis som alltid var mindre värd i allas ögon. Allra mest frökens. Ibland tordes man ta sig en titt på korridoren som ledde mot matsalen, där alla mellanstadie- eleverna fanns. Och så ”Nylle” förståss men röd eller vit snusnäsduk knuten runt halsen. Han var lång, lika lång som jag ville bli.

Diabetesskötaren talar om för mig att mitt liv kan fortsätta i stort sett normalt. Ja frånsett fyra injektioner insulin om dagen. Blodprov före och efter måltiderna. En ständig jakt på nyckelhålsmat. Motion och begränsat med sötsaker. Han glömde tala om att den för mig Självklara livsspontaniteten försvann med cellerna som inte fungerar i bukspottskörteln.

I Bysjön fanns Mormor och Morfar. Efter en evighets lång färd skymtade man deras lilla gård där tiden stod stilla. Där kunde man inte röra sig. Kammardörren var stängd. I trappan hängde gevären. Jag brukade ofta äta av limpan med russin i, fast jag inte tyckte om den. Men kubben gillade jag. I Bysjön hörde man klockan.

Att just klockan skulle bli min främste bundsförvant blev något nytt. En insulinklocka som aldrig går rätt, för den ska ställas om hela tiden.

Det är vinter och jag har just lastat in mina skidor, väl ihopsnörda av mamma, i Anna-Lisas taxibuss. Den är alldeles igenimmad och kall som vanligt. Jag tycker inte om att åka skidor. Allrahelst inte med Kerstin. Mina smidigare klasskamrater sprintar iväg, och jag är efter redan i starten. En gång hinner jag livrädd åka utför backen, men ramlar så illa att skidan går av. Att ta av sig skidan med tjocka kläder och övervikt, med tårar på kinderna lär jag mig att hata skolan. ”Min fröken” har sedan länge övergivit mig för att sprinta hem med de snabba barnen.

Första året med diabetes är till ända. Jag tycker det borde börja läka nu. Till dem som vågar fråga, svarar jag, att diabetes är kronisk och livslångt. Men jag tror inte på det jag själv säger.

Jag tränar på att hålla in magen och börjar bli rätt bra på det nu tycker jag själv. Men var är Mamma då? Hon finns överallt omkring mig, men ändå inte på något sätt. När jag sitter med pappa i bilen, är hon alltid sist. Men när jag vill ha tröst är hon först. Min mamma luktar solvarmt, och mariekex och hemkokt saft med sockerkristaller.

Plötsligt en dag dyker min farbror Tony upp, i en bil med vingar, fylld med prylar som gör det viktigt, med vad som är mitt och ditt, på vår lilla gård. Loffes sopbil står och stinker hos oss ibland. Man vill inte gå nära efter berättelser om jätteråttorna på tippen.

Under min första tid hemma som diabetiker, vill jag bli behandlad som sopråttorna. Ingen ska kunna se, att det inte längre är Jonnie som finns. Och så slipper jag höra om alla blinda, amputerade, så slarviga men lever ju ändå släktingar, som plötsligt finns i min omgivning.

Försöker däremot dryfta sötman ur min sjukdom genom att för min hustru berätta om den förtida risken för impotens. Och på så vis komma i åtnjutande av hennes behag lite mera frekvent. Medans tid finns så att säga.